?

Log in

Serious hangup

Reklamen där tre irländare i sjuttonhundratalskläder dricker Jameson whiskey medan hus och häst stormar omkring utanför har en viss uppiggande effekt.

f-n, f-n, f-n...

Alla gruvliga stjärnor står i zenit eller korsar varandras cirklar eller vad man nu säger.

Mina tre alternativa verkligheter kommer att skära sig i en enda punkt: den nionde april.

Då borde jag befinna mig på Sagateatern i Södertälje, på jobbet i Tumba och definitivt hemma i mitt hus i Vårsta.

Regissör, skribent, och mamma innebär förvånansvärt liknande plikter ibland.

Avatar i 3D

Det är alldeles ljuvligt att nån gång ibland få uppleva.
Att få känna ett hissnande berikande steg.

När utvecklingen inte sker steglöst smygande på det där cyniska "när man tänker efter är de gamla science fiction filmerna redan verklighet" sättet. Utan när man överrumplas.

Därför vill jag inte analysera den här filmen egentligen. Jag vill inte distansera mig. Inget om könsroller, globalisering och referenser. Jag förundrades med ett barns naivitet redan under trailern för Alice i underlandet, när Chestershire-katten var nära nog att beröra.

Jag hade hört att det var en svag story, och alltför amerikansk, men med coola effekter.
Men jag tycker manuset var ett schysst hantverk. Kanske inte ett gudabenådat konstverk, men genomtänkt. Hela filmen var sån. Ett schysst hantverk, varje steg motiverat och sammanflätat, varje funktion förstärkte de andra, effekterna vore inget utan storyn, och storyn betydligt plattare utan effekterna.

Jag hade läst att folk deppat ihop efter att ha sett den, för att den verkliga världen är grå i jämförelse. (Bli lajvare!) Jag hade läst att 3D-effekterna motiverade en annan åldersgräns, så verkligt skulle det vara, så effektfullt och påverkande.

Nja, det tycker jag är överdrivet. För mig blev effekten lite som när jag fick glasögon. Alla kanter blev skarpa, men objekten lite som platta kulisser. Det är i alla fall hundra gånger bättre än de röda och blå kanterna från när vi var små.

För första gången på länge känner jag mig inte gråtfärdig över inget och allt. Jag ville få resten av publiken att vara tysta och låta ha mitt ögonblick ifred, medan eftertexterna rullade.

Jag tror jag ska gå och sörja den tvådimensionella filmen en liten smula ändå. Något måste dö, för att något annat ska få leva. :-D

P.S: B4ckst4b meddelar att vi nån gång nästa sommar ska vi köpa en 52 tums tv med real 3D.

hår-krönika

Inspirerad av hur Hanna (http://ekferjan.wordpress.com/) som sammanfattat förra året genom vilka tv-serier hon sett, tänkte jag hitta på nåt liknande. Fast helt annorlunda.
Jag tänkte ta hela decenniet. Genom mitt hår.
Fast för säkerhets skull tar jag hela livet.

Var blond som barn. Och det var långt som alla andra småflickor.
När jag var 8 klippte jag det kort, och fick en lillebror. Till. Det bör ha varit helt orelaterat. Blev tagen för pojke.

Sen fick det växa ut igen tills i sexan. Då fick jag en bästis. Hon var cool. Och rolig.
Vi lyssnade på Europe och sminkade oss och ringde heta linjen.
Då skulle man ha hockey-frilla. Frisören övertalade mig att i stället klippa etapper runt ansiktet och spraya och blåsa upp det.

På högstadiet skulle man ha tunna blonda slingor och lockigt, fast inte lockigt hela vägen, utan mer lite urvuxet. Det hade jag och mina två kompisar. Vi åkte till Åhus-parken och plankade in, och hamnade i slagsmål.

Jag dansade jazzdans, och det gjorde "Tess" också som var jättesnygg, alldeles modellsnygg och blond och midjelångt och hon flätade cornrows och det gjorde jag med. Mina danskompisar blev valda till Lucia en efter en.

På gymnasiet hade jag pojkvän, och håret växte alldeles otyglad, det var långt och tunnt och slitet. Jag tog studenten, och hade håret uppsatt i snirklar och blommor och lockar.

I Uppsala låtsades jag läsa teknisk fysik medan jag spexade och flirtade och sjöng och dansade, dansade, dansade. Håret blev axellångt, två tjejkompisar och jag klippte varandra och våra killkompisar i källaren på Pollaks-backen mot en avgift av tre kex-choklad. Det lockades i klassisk film noir stil för rollen som Lola i spexet.

Sen var det mediaproduktion i Kalmar och det långa, trassliga råttfärgade hade återvänt...
Och jag skrev i kårtidningen, vi hade redaktionsmöte, sen färgade jag håret svart hemma i badrummet och klippte page och lugg som Uma Thurman, och sen gick jag på kåren och folk kände inte igen mig.
Hann med ett antal små gröna henna-paket för 19 kronor från apoteket också. Det var fullt upp, teater, kårstyrelse, kårtidning. Långt, kort, svart, brunt, rött, blondslingat. (Ja, nånstans blev håret pojkfrisyrskort efter ett Halloween-besök i Uppsala. Ringde till Steff och beråttade att jag tänkte bli korthårig, eftersom han regisserade En midsommarnattsdröm just då. Gick runt den kvällen med min avklippta fläta i ett snöre runt halsen)

Men i Visby, under manus-kursen då var det trassligt och råttfärgat igen. Min vän; Lotta hade sånt där midjelångt, blont, vackert och alldeles otrassligt. Hon var dessutom rolig och alldeles brilliant. Inte lönt att göra sig till då. Vi var politiska, kulturella, djupa, läckra och fullständigt hänsynslösa. Fast det fanns en pojkvän.
Åkte till Lettland på arkeologi-resa med pojk-frisyr.
När milleniet skiftade var jag på middag med han och hans kompisar. Jag misstänker att håret var långt, trassligt, råttfärgat och otyglat.

Efter Visby sökte jag jobb över allt, och hade ett skitjobbigt år i Stockholm med ströjobb här och där. Minns flätor.

Började på DeLaval. Då var jag korthårig och mörkhårig, inspirerad av Liza Minelli, med flikar in mot kinderna.
Den sommaren utförde vi slutligen barmhärtighetsmord på relationen med den där Visby-killen.

Framåt hösten hade håret vuxit ut till en lång page och jag hade slingat breda slingor, som en tigerkaka. Jag hade hittat till teatern i södertälje, jag köpte lägenheten, och jag träffade Magnus. Vi flirtade och han skjutsade mig hem och kom till min dörr med en korg med vin och choklad och ljus.


När vi flyttade samman i Tullinge var håret samma långa otyglade, slitna, råttfärgade.
Vi gifte oss 2004, och min mamma satte upp det långa slitna råttfärgade i lockar och slingor, med blommor och slöja. Alla nålarna värkte så att jag grät av lättnad när jag kammade ut det på natten. Då väntade jag redan Skrotas.

2005, när Skrotas anlänt, blev jag sjuk. (Kanske lite deppig också). Och bebisen drog mig i håret så fort han lärt sig greppa. Jag hade inte jobbet, eller vännerna eller nåt sceniskt att ägna mig åt, ingen fast mark. Jag var bara mamma, kvinna, kropp. Blev nog fåfäng. Klippte av tyglarna, kom hem korthårig och slingad.

Det växte ut halvägs. Jag blev mörkhårig strax innan rollen som amman i Romeo och Julia 2006.

2007 när Morris mini anlänt, klippte jag INTE av mig håret. Jag blev Barbie-blond. Det krävde ett par omgångar för att sluta vara brandgult. Och sen ständigt färgande av utväxten. Orkade inte uppehålla det efter "Målarna känner ingen längtan" 2008.
Så jag slutade. Färgade mörkt, började toppa och fixa med inpackning för en "vårdad look".

Nähä, då får håret fnatt! Det var helt omöjligt. Krävde balsam och inpackning i vansinniga mängder för att ens gå att kamma. Sen började det lossa. I Tussar. och det var en plätt mitt bak som kändes sträv.

Till slut fick jag fnatt. Gjorde om samma manöver i badrummet som i Kalmar och klippte av det rakt i nacken.

Enligt frissan jag var hos sist, (det är alltid olika eftersom jag inte beställer tid) berodde det på hormonerna. Fastän det var ett år sen senaste graviditeten. Jag trodde ett år av hård-blondering kunde ha med saken att göra. Magnus trodde jag åt för dåligt.

Så nu, när kalendern slagit över till 2010, då är mitt hår som vanligt igen.
Det vill säga på god väg att bli långt, trassligt, slitet och råttfärgat.

Jag har inga reflektioner över detta utom en:
- Doften av hårspray och ögonfranslim är så värdefull, får mig så glad och självsäker och förväntansfull, efter alla jazzdans-shower och spex, att jag helst spar den, gömmer undan den för all framtid.

Tags:

Förkyld

Jag är förkyld.
Jag känner mig ständigt förkyld.
Jag kollar mina snytpapper så jag inte nyst ut lite hjärna.

Lite störd av att nån som jag tycker om kallade ihjälfrusna uteliggare för naturliga urvalet.

Men en bra dag.
Kul på jobbet. Kul på teatern.
Fick choklad. Fick väska. Fick vodka.

Måste ha varit snäll.
G'nattis, fnattisar.

flumflum

Om jag halvsluter ögonen och kisar mot de mötande bilarnas helljus, föser jag samman ljuset mellan ödonfransarna och ser gyllena strålar, som en trollslända, mot mörka inget.

Några ord om Björn Ranelid

Borde inte ens uttala mig, för jag har inte tagit del av hans claim to fame, dvs hans böcker. Jag har i stället tagit del av ett avsnitt "Stjärnorna på slottet" och ett halvt av "På spåret" (http://www.svtplay.se verkar inte helt driftsäkert trots allt, eller så är det vårt nät som går på knäna).

Han är en unik röst. Varje unik röst är värdefull. Men... orka... vem f-n är inte unik?!

Kjell Bergkvist kallade honom långrandig, men det stämmer inte helt, Ranelids uttalanden har verkligen inte Bergkvist kärnfullhet, men han upprepar sig minsann aldrig, hans tirader vinglar vidare till nya oväntade platser, som berusade fjärilar.

Han får mig att vilja dra lans för den lågmälde svenske mannen, för all del också en kliché, men en som görs till rättvisa av tusentals teknologer, hantverkare, fotbollsspelare och söner, fäder, bröder och pojkvänner.

Att människan ändå är faschinerande är att det inte går att avgöra om hans mästrande och självupptagna tal om sin egen ödmjukhet är medvetet eller omedvetet dominant.

Siw Malmkvists fullständigt äkta ödmjukhet och charm stod i skarp kontrast mot Ranelids uppenbara ambitioner. Det är som om hon hon är genuint glad över varje steg hon tagit på vägen, medan Ranelid tagit dem för att framhäva sig. Jag fattar inte om han fattar hur han framstår, han verkar inte ha större distans än en blondinbloggare, men hur skulle man kunna ägna så mycket tid åt självstudier och komma ut med så lite självinsikt?

Naturligtvis vore det rätta att ge utrymme för folks osäkerheter. Alla har inte fördelen att få sympati naturligt. Men nåt i hans beteende klingar så falskt och konstruerat, så jag litar inte på honom.

Sk-t också.
Nu är jag ju tvungen att läsa honom.

Inget mer toppless ;-)

Har en ny dator, en liten packard bell.
Kostar en spottstyver för en dator, men mycket mer än vår julklappsbudget.
Tack, älskling.
I alla fall jätteskön, fastän den inte är turkos.

Julefrid och julekaos.
Alvin and the chipmunks.

Akut datorbrist

Will blogga sporadiskt ett tag, säg fram till mellandagsrean.

Min dator tjänat även mina barn, och nu hade den senaste trappfärden komplikationer slutligen tagit knäcken på den.

Nästa fråga är om jag ska läggga mina surt förvärvade slantar på en minidator eller en stor laptop.

Will let you know.


BTW: Den här bloggen tycker jag är nästan lika underhållande som "söderfamiljen":
http://vertigomannen.blogspot.com/
Mästrande och pretto.